Vem tog mig ifrån mig själv?
Ibland tror jag att livet bara är en dröm,ett stor svart hål,till och med ett enda stort jävla vakuum.Jag kämpar dag för dag,med mina demoner och svarta hål.Jag vill bara känna lyckan i livet,att man inte behöver försöka hela tiden,att inte behöva göra saker man inte står för eller vill,för att man ska bli någon.Jag kan inte finna en enda anledning till att jag ska göra mig till nån jävla idealdocka som ska pleasa alla andra,och jag får stå där på botten den sanna verkligheten,skrikandes men ändå älskad.Gör jag kanske detta,för att kanske fylla ett tomrum?Ska jag låtsas som att jag inte är ledsen?Det är inte lätt att bara förendra ett mönster man haft i många år.Jag hoppas verkligen,att det ska komma en dag,då jag finner den platsen nånstans,som jag kan känna mig trygg och lycklig.Men så dyker förnuftet upp,och intalar mig,att det helt enkelt är så att jag är en psykiskt instabil människa som hehöver terapi livet ut.
